När jag fyllde 20 firade jag motvilligt min födelsedag. Två vänner till mig övertygade mig om att det var tvunget att ske, om ens bara med dem, om ens bara en middag, om ens i nåns föräldrahem. Jag övertalades till och med, av den ena av dem, efter att vi fikat på mitt favvoställe i Göteborg, att gå till systembolaget på Linnégatan och köpa en flaska (äckligt) vitt vin. Middagen vi väl lagade var ingen höjdare, för hey - jag var äldst av oss och jag var blott 20 jordsnurr fyllda. Men vi hade kul, även om jag var vemodig, redan då var ju rädslan som ännu inte sinat (sju år senare) för att bli vuxen närvarande. Jag fick en Lycke Li skiva av mina vänner, ett kort med en lista över samtalsämnen och en inramad dikt, som jag lite sörjer över att jag inte vet vem som skrivit. Jag gjorde det då, som naiv, melodramatisk, nyss fråntagen mina tonår. Och jag gör det nu, långt mycket mindre naiv, fortfarande melodramatisk, just arbetslös och närmar mig 30 (ok, det är en bit kvar, men hallå, ge mig något). Livet har nu andra lyckoämnen, andra drömmar, andra sår och andra sorger. Det blev inte alls som jag tänkt mig. Kanske blev det bättre, vem vet.
Nästa gång jag fyller år, är nog allt jag önskar mig en lista på samtalsämnen. Och en god middag. I vänners glada lag.
Jan 10
Kanske är det nu vi börjar om. Nytt år, nya möjligheter, och allt det där. Och jag är 25. Jag tar examen i år. Jag kommer bli officiellt vuxen på så många plan. Kanske kan jag till och med hitta någon stans att bo längre än bara nån termin. Kanske är det nu jag tar makten över mitt liv, slutar låta fem år gamla grejer styra mitt liv. Kanske är det nu jag börjar göra saker jag vill och drömt om. Kanske är det nu vilja, istället för skam och ångest börjar styra. Kanske. Vi får väl se, med det nya året.
Bild: throwback till gladare dagar. Trean på gymnasiet.
Skjorta: köpt på carlings, allum, partille. Med ruth. Ville köpa en herrskjorta. Expediten gav bara dam förslag. Jag gav med mig. Har den än.
Hängslen: ett par hängsleshorts från hm som jag köpte med inspiration av elin. När vi var i halmstad way back when ville hon köpa ett par. Gjordes dock inte. Lånade ut dem till kompis i lund som skulle på sittning, sen flyttade jag från stan. Köpte ett par nya, hellånga i san fran ett par år senare.
Hus: ruths, i gbg.
Dec 19
Spegel: På den bra toaletten på Sydsvenskans redaktion, Malmö.
Kofta: Inhandlad i sommars när projektet hette ”uppdatera garderoben och äg kläder köpta efter 2010”, som råkade sluta i att allt som köptes blev svart.
T-shirt: Från Monki vid Hötorget. Gick in en kvart innan städning och köpte en av allt som de hade i modellen tajt och pastell. Gick ut med 4 t-shirts och ett linne. Denna passade bäst till kjolen. resten lämnades tillbaka. Köptes när jag skulle fixa en outfit till ett bröllop i maj som det var viktigt att jag vann. Som man gör. När man träffar folk. Som man hatar. Och inte vet hur man reagerar när man ser. Men vet att ”tittar man bara på fakta så ligger jag under”. Fick bekräftat av en pålitlig väninnekör att jag vann. Premiär även för en sådan. Även om deras objektivitet går att ifrågasätta, så är de fina att ha.
Jeans: Julian Red. Fådda av Victor. Han ringde till mig någon gån när han fortfarande var tillsammans med Karin, det vill säga på högstadiet, och frågade vad jag hade för storlek på byxor. Kom hem med dessa. De har tjänat mig väl, men det börjar också ta ut sin rätt.
Strumpor: Wilmas. Leopardfärgade och för små.
1. Jävla grupparbete.
2. Låser ute mig själv. Hungrig och trött.
3. Tonårskille på bussen till kompis om killen som sitter bredvid: “kolla den där killen” och överlägsen blick. Går av vid samma hållplats. “Hej David”. Helvete också. De va ju hans mobbare.
Jan 28Oct 2
Hej hej bloggen!
Hade egentligen tänkt påbörja ett nytt projekt här ikväll, men så bidde det såklart inte. Nöjer mig istället med att dagens outfitblogga.
Tajts:de vanliga, de bästa.
Kjol: Ruths. Från Monki. Snodde den när jag kom till sthlm pga tog ej med något vettigt att ha till tajts. Är dock jätte seriös med glitter och grejer. Blev tjejen som ständigt är redo för fest.
Tisha: köpt på weekday förra sommaren, på rea på Götgatan. Köpte också en svart klänning den dagen, som förövrigt spenderades med helena. Hade den i USA förra sommaren. När jag hade den och hängslebyxor och träffade Mrs Feldts, sa hon “I had an outfit just like that in the 70’s. I was 12”. Vet inte riktigt hur en ska reagera på en sån kommentar. Jag valde att se det som en komplimang.
Kofta: från Zara. Fådd i födelsedagspresent av Ruth när jag fyllde 16. Vi stod i hallen i lägenheten även känd som “grottan”. Jag måste på alvar köpa ny. Men de är ett så tråkigt plagg, cardigans.
Hatt: kompensationshatten, ni vet. Den som köptes efter nyåret.
Örhängen: topshopströstshopping ni vet. Nya örhängen hjälper så mkt. Köpta på Arkaden när alla tog studenten och jag inte pallade se på.
Kartongbit: min nya awsum tavla. För sån är jag.
Det kan inte vara möjligt att normen är, att kvinnor ska bli behandlade som du behandlade mig. Världen. Ge upp. Vi kan inte ha det såhär.
Aug 8
Ikväll har jag hängt men en underbar tjej som var väldigt taggad på att fylla elva. Någon som är mitt uppe i skitjobbiga och härliga år där en formas. Formas, för att bli en vuxen, för att bli medmänniska och individ. Som vuxen bisittare ser jag på med glädje och kärlek, med minnen från sitt eget 11åriga jag, och med vetskapen om att världen kommer vara så jävla hård mot dig. Jag ser med smärta och spänning på hur barndomens bubbla spricker. Hur med av vuxenvärlden sipprar in. Att vilja sminka sig. Att vilja passa in. Att tycka saker är så orimligt pinsamma som ingen annan bryr sig. Att vilja vara stor. Jag ser hur jante tar ett tag i dig. Och patriarkatet lika så. Jag vet att de kommer hinna ta mer av dig. Innan du ens får chansen att fatta vad de gör med dig. Hur de kommer bryta ner dig. Jag ser det, och det gör så jävla ont i mig. För innan din hjärna ens utvecklat kapaciteten att fatta att den blivit kidnappad av sjuka ideal, normer och konventioner skapade för att trycka ner denna övermåttan underbart skapade varelse i skorna.
Jul 4
Och du är bara påväg in
Apr 6
Årets påskpresent part one från syster. Vårbyxor från 2nd one(?). Väldigt comfy för att va jeans, samt bra på promenad (allt de vart med om hittils, dvs).
Skjorta köpt på carlings vid stortorget i lund, våren med radion när rymd-tajtsen var på tapeten.
Tummen och fötterna är mina egna.
Påskaftons natt. I min säng. Med lundensare i huset. På olika håll. Sovandes. Eller, lundensare och lundensare, men vänner från min tid i skåne. (Inspirerat efter att ha läst din blogg, Caroline. Upptäckte massa saker jag vill prata med dig om när jag läste den, förresten.) En otrolig frid i kroppen. En dag av allt möjligt. En dag av det mesta. Fina människor från olika håll i mitt liv. Tillsammans. På en och samma plats. Påsk och långhelg. Promenad i vårvädret. Morgon med matlagning och utnyttjande av Maria. Passionsspelet i Uddevalla. Att alla faktiskt hjälper till med vad som bes om. När de under kaos lagar mat som de bjudits in till. Set up för: fina samtal. Tid att ta in närvaron av människor som verkligen saknats mig. Oavsett om vi hörs och ses ofta eller ej. Men som en när en ser dem ba släpper allt och tänker TACK för att DU finns i mitt liv.
Oerhört cheesy. Speciellt för att vara jag. Men timman är sen och idag har det varit sant. Jag kände att jag blev för mycket efter ett tag och la band på mitt tjatande om att “NI/DU är HÄR! Så himmla sjukt!” Även om känslan var konstant. Så fina, fina samtal som hanns med. På både gammal, ny, och kombinerad jargong. Återvändande till fina stunder, samt nya upptäckter. Om. Det mesta. Delanden av saker som sällan delas. Också, i närvarande av en stundtals sovande Simon.
Tips, råd och input i frågor jag aldrig vill ta upp. Men gjorde med er. I GRUPP. Men också på tu man hand. På oväntade fronter. Ämnes mässigt och person-mässigt.
Att det avslutades med ett träningspass i slapp stil?
Att se fram emot det fina som kommer sen.
All denna beskrivning. För att säga: kombinationen människor. Och var de är i livet. Fick mig att känna tillhörighet och klarhet. Jag hör inte hemma här, på den plats jag är nu. Fysiskt. Det var ju aldrig så. Kändes ju aldrig så. Känns. Fortfarande. För mitt hem är ju i Skåne. Så har det ju alltid varit. Även om jag upptäckte det sent i livet. Och själv valde en flytt bort. Men av helt fel anledningar.
Till poängen: jag vill flytta hem. Fortare än kvickt. Men får väl bli i höst. Hem. Hem till skåne.
Apr 5
Påsk. I Uddevalla. Med folk som ej vart med i pasionsspelet? Wow!
Det första. Det första jag ens skrev om bloggen innan den ens fanns. Var detta. På engelska. På petriska:
“The story beneath my clothes. It’s not actually about my clothes. Beneath my clothes is me. A twenty something woman. Who got lost in the world. Starting out because of boys, as it always starts, but soon escalated into something much bigger. Into someone who does not know up from down, and never really learned left from right to begin with. There is a story about some one who just know that she’s not home any more and don’t quite know where to start looking. Who knows that this just looks like struggle, but can’t find the strength to fight anymore, neither been keen on giving up.
Everything goes on. Everyone goes on. But to where? Where is the beginning of courage?
As stated. Underneath my clothes is not neat stories about a silly shopaholic. Beneath my clothes is a long since chilled mess of garments that has ripped, and haven’t been washed in way long. This is a sort of sad beginning of my try to fix that. Clean it up. Untangle it. No expectations. It ain’t no story of womanhood, strength and fun. Just a way to just try, for once, to sort it out. A beginning. Not a new one. ”
Vi har inte kommit långt. Inte ens börjat. Untangling.
